Milanprocessen
Fem säsonger är spelade med Milan, den sjätte drar precis igång och en kort summering av det taktiska från föregående säsong är på sin plats.
Som ni ser användes två olika 3-3-3-1-varianter (3-1DM-2-3-1 och 3-3DM-3-1) mest kontinuerligt. Även den tredje mest använda taktiken, 4-2DM-3-1, var egentligen en 3-3-3-1-variant då vi spelade med tre mittbackar, två defensiva innermittfältare samt en vänster wingback vilket då räknades som en fyrbackslinje av spelets a analysverktyg.
Så 3-3-3-1 var modellen och resultaten var återigen lysande. Seger i ligan, en poäng bakom vårt poängrekord, samt cupseger, Dock uttåg ur Champions League redan i åttondelen mot Bayern München. På det stora hela ändå en riktigt bra säsong med en riktigt lyckad taktik.
Tanken är nu att i någon form bygga vidare på 3-3-3-1-konceptet men samtidigt kunna variera mig och skapa någon annan Guardiola-inspirerad taktik.
. . . . . . .
Inför min sjätte säsong, 2018/2019, med Milan värvade vi inte så många spelare som inför tidigare säsonger men däremot tungt i form av jättetalangen (både på spelet och i verkligheten) Gabriel Barbosa samt allroundskicklige ytterbacken Azpilicueta. Dessutom fick jag loss Lucas Romero från Real Madrid och det är en klassvärvning till det centrala mittfältet.
Truppen är oerhört bred och mångsidig men det har ändå varit svårt att hitta en taktik som känns klockren. Det skulle förstås gå att använda en mer traditionell taktik, exempelvis ett 4-2-3-1-system, men ambitionen är ju att experimentera och främst försöka efterlikna Guardiolas Bayern. Mycket inspiration har hämtats från CSKA-matchen hösten 2014 och det är också från den vi hämtar säsongens huvudtaktik:
Bayerns taktik vs CSKA hösten 2014/
Milans huvudtaktik 2018/2019 version 1.
Bayerns taktik vs CSKA hösten 2014/
Milans huvudtaktik 2018/2019 version 2.
Skillnaderna är minimala egentligen, det är bara utgångspositionen för vänsterkantspelaren som skiljer sig. Även om taktik 1 har "vanliga" mittbackar och taktik 2 spelskickliga använder jag numera normalt sett samma inställningar, vanligtvis spelskickliga, oavsett system. Samtliga övriga positioner och roller är desamma för båda spelsystemen, förutom vänster wingback/offensiva vänstermittfältaren.
Mot CSKA spelade Juan Bernat i den rollen och han är ju i grunden vänsterback men agerade snarare offensiv vänstermittfältare i just den matchen. Det går att använda honom eller liknande spelartyper i olika roller längs hela vänsterkanten och därför skapade jag två snarlika taktiker där det går att variera sig, antingen ha en uppställning som är lite säkrare defensivt och innehåller en fyrbackslinje i försvarsspelet (om man startar med en spelare i wingbackrollen) eller ha en hyperoffensiv mer renodlad 2-3-4-1.
Mot CSKA spelade Juan Bernat i den rollen och han är ju i grunden vänsterback men agerade snarare offensiv vänstermittfältare i just den matchen. Det går att använda honom eller liknande spelartyper i olika roller längs hela vänsterkanten och därför skapade jag två snarlika taktiker där det går att variera sig, antingen ha en uppställning som är lite säkrare defensivt och innehåller en fyrbackslinje i försvarsspelet (om man startar med en spelare i wingbackrollen) eller ha en hyperoffensiv mer renodlad 2-3-4-1.
Trots köpet av Azpilicueta saknar jag egentligen återigen tillräckligt bra offensiva ytterbackar för att använda sådana. Jag har experimenterat med Di Maria och skolat honom till att spela wingback men på det stora hela är han för svag i den rollen fortfarande. Även nyinköpte Xherdan Shaqiri, ytterligare ett tungt köp som inte nämndes tidigare i inlägget, kan spela i en offensiv vänsterbacksroll men han är oerhört mycket bättre offensivt (fyra stjärnor av mina assisterande tränare i en offensiv vänstermittfältsroll, bara en halv stjärna som wingback) och ska också utnyttjas i sina bästa roller. Därmed blir det förmodligen lite spel med wingbacks. För att ha användning av duktige Azpilicueta får det på sikt bli ett system med fyrbackslinje (han 'är bäst som vanlig ytterback). Dessutom skolar jag just nu om honom till central mittfältare för att kunna använda honom där.
Tredje taktiken för Milan 2018/2019.
Den här tredje och sista taktiken är inspirerad av Bayerns 3-3-3-1 mot Dortmund i oktober 2015.
Det är egentligen den enda gång som jag har sett Bayern spela 3-3-3-1 i praktiken. Annars har Bayern de gånger 3-3-3-1 angetts som startformation mest haft det som "pappersformation" och spelarna har på planen endast under kortare sekvenser i matcherna formerat sig i olika asymmetriska 3-3-3-1-varianter.
Den här taktiken är som sagt verklighetsinspirerad och den har fungerat bra tidigare. Nu vill jag dock testa andra varianter men om jag skulle försöka optimera effekten av ett spelsystem utifrån den trupp jag har nu skulle nog den här 3-3-3-1-taktiken vara bäst lämpad. Här får vi ut mest sett till spelarnas föredragna roller och positioner. Shaqiri till vänster, Barbosa som innerforward till höger, Wilshere som förvisso fungerar allra bäst i en offensiv roll får här spela i sin naturliga centrala mittfältsroll liksom Romero, Eriksen eller Özil kan agera offensiv spelfördelare eller trequartista och Balanta som skolats in i en balansroll kan ta den samtidigt som vi får plats med tre mittbackar. Snudd på optimalt!
Nu jobbar jag vidare med 2-3-4-1 under den här säsongen men kan tänka mig att spinna vidare på 3-3-3-1-modellerna senare framöver.
Nu jobbar jag vidare med 2-3-4-1 under den här säsongen men kan tänka mig att spinna vidare på 3-3-3-1-modellerna senare framöver.
. . . . . . .
Säsongen 2018/2019 blev en gigantisk succé. En enda förlust åkte vi på i ligan, den kom i sista omgången borta mot Cagliari. Tungt förstås att inte gå obesegrade rakt igenom Serie A när vi var så nära och dessutom missade vi nu chansen att nå över 100 poäng. Men å andra sidan bra på ett sätt: nu finns det något att sträva mot nästa säsong.
Ett mål nästa säsong blir förstås att inte förlora en enda ligamatch och att nå över 100 poäng. Det vore ganska sanslöst om det lyckas men med lagbygget vi har är det inte omöjligt.
I cupen blev det finalseger mot Palermo i en målrik tillställning där vi hade 3-0, flåsades i nacken vid 3-2 men satte spiken i kistan genom Gabriel Barbosas 4-2-mål. Det sistnämnda spelades snyggt fram av Di Maria från hans nyskapta roll som omskolad vänster wingback. En omskolning jag är nöjd med då Di Maria, de gånger han spelat på den positionen, gjort det bra. Dock säljs han nu till Southampton.
Champions League slutade med en semifinalförlust. Det mot Real Madrid med sammanlagt 0-3 (0-1 borta, 0-2 hemma). På hemmaplan spelade vi dock ut spanjorerna rejält och stod för en riktigt stark spelmässig insats. De satte tyvärr en snygg frispark och kunde sedan också göra 2-0 när vi gick framåt. Inte rättvist men samtidigt inte helt ologiskt över två matcher då de var klart bättre på Bernabeu.
Under säsongen ett spelsystem dominerat och det har varit en 3-3-3-1-formation som jag har inspirerats till av Bayerns uppställning mot Dortmund förra hösten (se ovan). Den har bara blivit bättre och bättre för oss och spelarna har vant sig vid den på ett riktigt bra sätt.
Mot sämre lag samt i princip rakt igenom på hemmaplan har vi klarat av att spela med den här mycket offensiva taktiken. Samtidigt har jag letat efter, eller försökt jobba fram, en lika offensivt effektiv formation men som är starkare bakåt (nu har vi släppt in väldigt få många över lag även med 3-3-3-1, men mot riktigt skickliga lag kan vi bli sårade inte minst på kanterna) som är ännu bättre lämpad för tuffa bortamatcher och Champions League-finaler etcetera.
Två alternativa spelsystem som har använts en del är dessa:
Två alternativa spelsystem som har använts en del är dessa:
De två kommer jag ha med, tillsammans med 3-3-3-1, i arbetet för att jobba fram ett spelsystem baserat på de Bayernmatcher jag har sett, läst om och studerat närmare. Exakt vad det landar i återstår att se, men det ska bli ett spelsystem som genomgående ska vara det vi använder 2019/2020.